140 and rising

I brist på socialt liv är jag en trogen användare av Facebook. Mycket är skit, men jag har kommit i kontakt med människor som jag aldrig hade träffat annars… en professionell pokerspelare från Sydafrika, en manusförfattare i LA, en skolfröken i Luleå och världens sötaste Iain i England (som jag också åkte på blind date med, men det är en annan historia:) Till ämnet. Av alla applikationer jag har på Facebook så har jag några som går ut på att man ska komma i kontakt med nya människor (hur får man annars kontakt med en iransk hemmafru eller en norsk hårdrocksgitarrist?). Idag kontaktades jag av en man som försökte få mig intresserad genom följande text. ”I am 38 years old, only 140 cm in height, live in stockholm, wants to date you or have relation ship”. Alltså…skulle hans längd vara en säljande argument eller? Plockar man bort längden så är hans beskrivning väldigt anonym, den säger absolut ingenting om hans personlighet. På dålig engelska dessutom.  Brukar det funka att tala om att man är kortväxt? Går tjejer igång på det? Jag fattar ingenting. Någon som kan förklara?

Scener ur ett äktenskap

Ridån går upp…

Jag ringer till mina föräldrar, pappa svarar.

Pappa: Hallå!

Jag: Hej, det är jag.

Pappa: Hallå! Vem är det?

Jag: Det är jag, din dotter.

Pappa: Mamma är på toaletten.

Jag: Ok, jag ville bara…

Pappa: Den här jävla telefonen, det är ju fan att…

Jag: Hallå?

Pappa: Det är konstigt att vi inte har några telefoner som fungerar. Jag måste byta telefon.

Byter telefon.

Pappa: Hallå?

Jag: Jo, jag skulle…

Pappa: Nu kommer mamma.

Mamma i bakgrunden: Varför pratar du i den telefonen?

Pappa i bakgrunden: Den jävla telefonen i köket fungerar ju inte.

Mamma i bakgrunden: Det var du som köpte den. Men varför pratar du i den här telefonen? Den är inte bra.

Pappa i bakgrunden: Alla telefoner vi har är skit.

Mamma i bakgrunden: Jag måste byta telefon, jag vill inte prata i den här, den är inte bra.

Telefonen läggs på, linjen bryts.

Ridån går ner…

All foppatofflers must die!

Det här är väl som att sparka på någon som redan ligger… Men! När ska foppatofflorna kräla tillbaka till under den sten de kom ifrån? Tydligen aldrig. De finns överallt! Jag börja misstänka att foppatoffeln är besläktad med kackerlackan, när världen ligger i ruiner efter kärnvapenkrig och klimatkatastrofer kommer kackerlackorna och foppatofflorna att kriga om världsherravälde (och jag misstänker att foppatofflorna kommer att gå segrande ur den striden).

Personligen tycker jag att det borde införas ett förbud för människor över 10 år att bära dessa hiskeliga plastmojänger. Och även om jag vanligvis är en mycket mild och fin person (nåja…) så skulle jag gärna vilja se ett offentligt spöstraff på den sjuka person som designade denna avart till sko. Eller i alla fall vård på sluten avdelning på obestämd framtid. Och Foppa själv borde få en smäll på truten för att han lanserade dem i Sverige.

Att behöva se hela familjer trampa fram i rosa, gula, röda, gröna, blå, leopardfärgade, blommiga plasttofflor (gärna pimpade med några extra utsmyckningar) gör faktiskt riktigt, riktigt ont i både ögon och själ. Stilpolisen, gör ett ingripande!

PS. Nä, jag har faktiskt inte viktigare saker att skriva om. Inte idag i alla fall. DS.

3 bitar fattas

Det finns ord som borde strykas ur det svenska språket. Det fruktansvärt fula ordet ”snippa” är ett sådant, ett löjeväckande konstruerat ord för det kvinnliga könsorganet. Tjejens motsvarighet till killens snopp. Herregud, vilken statlig utredning tillsattes för att komma fram till ”snippa”? Användes mina skattepengar vill jag gärna ha tillbaka dem.

Men det ord som den här betraktelsen egentligen ska handla om är… livspussel. Ta bort! Helt plötsligt ska alla försöka att få ihop sitt livspussel, inte minst småbarnsföräldrar. Det är ett livspussel att hinna med att hämta och lämna på dagis, hinna med huset, sommarstugan, båten, utlandssemestrar, dricka latte på stan, gå på gympa, shoppa och gud vet allt.

Det är inte så jäkla svårt att få ihop det satans livspusslet, det handlar om att prioritera. Antingen jobbar man mindre och får mindre pengar till livets lyx och nödtorft och mer tid till sina barn ELLER så jobbar man mer och har råd att köpa en massa fina grejor till kidsen men mindre tid att tillbringa med. Ibland måste man välja, man kan inte få både och. Och ger man sig den på att jobba mycket och ändå hinna med allt annat, ok, fine, men kom inte gnäll om att ni inte får ihop ert förbannade livspussel.

Wax on, wax off

Efter att ha kämpat mot eskimåbyxorna och de luddiga armhålorna sedan tonåren har jag nu blivit stamkund hos en kvinna som tillbringar dagarna med att dra av andra kvinnors kroppsbehåring. Och mäns, tydligen är ca 1/3 av hennes kunder män. Män kör rygg, bröst och intimvaxning, kvinnor vaxar väl allt utom rygg och bröst (om de nu inte har allvarliga hormonrubbningar). Vad är det som gjort att vi blivit så besatta av hårlöshet? Ska vi skylla på porrbranschen igen? Funkar alltid. Men kommer den här trenden att vända? Kommer vi att acceptera att vi är håriga halvapor och bära vårt kroppshår med stolthet? Kanske sätta extensions i armhålorna och fläta in lite pärlor? Det sista tipset är gratis, det är bara att starta en ny trend.

Snålheten bedrar mänskligheten

Ett karaktärsdrag som jag verkligen har svårt för är snålhet. Då menar jag inte sparsamhet som kan vara en nödvändighet, utan ren snålhet, att inte bjuda fast man har råd. Och är man snål med pengar är man ofta snål med känslor, och det är ännu värre. En av de värsta snålisar jag mött är en man som stolt berättar att när han och frugan är på utflykt på IKEA så brukar de dricka kaffe. Först tar hon en kopp, sedan går hon och hämtar gratis påfyllning som han dricker och så sparar de 10 spänn! Men hallå?! De har välavlönade jobb båda två, då kan man väl för tusan avnjuta en kopp kaffe tillsammans, inte efter varandra?

Släppa taget

Min egen läxa resten av det här året ska bli att lära mig att släppa taget. På kvasi-buddhistiskt vis ska jag försöka att släppa saker som jag inte kan påverka istället för att, som nu, gräva ner mig, fundera, älta och tänka ut etthundraen mer eller mindre tänkbara scenarier. Jag har kommit så långt att jag insett att livet aldrig blir som man planerar, därför är det bättre att försöka go with flow och slappna av. Mitt tidigare starka kontrollbehov har mattats av och det har gjort mig lugnare. Men steget till att bli så  harmonisk att jag verkligen kan släppa taget fullt ut, är inte riktigt där än. Ikväll har jag t ex kollat min mail ungefär 35 gånger för att se om Han hört av sig (vilket Han faktiskt gjorde till slut…), en sak som jag inte kan påverka, men inte heller sluta tänka på, fast jag vet att jag hade mått bättre om jag bara la ner det… Kanske hjälper det om jag lyssnar på Doris Day varje dag… Que sera sera, whatever will be will be…

Skönhet kommer inifrån…my ass!

När jag var runt 20 var mina kriterier för en potentiell pojkvän att han skulle vara snygg och spela gitarr. Idag har jag lagt ner kravet på gitarrspelande. Men jag skulle aldrig kunna bli intresserad av någon som jag inte tycker är snygg. Kan tyckas ytligt, men den fysiska attraktionen måste finnas där från första stund. Det spelar ingen roll om han är smart, snäll och rolig om han inte har ett utseende som tilltalar mig. Det behöver inte vara en vältränad fotomodell, absolut inte, men det måste vara någon som jag tycker ser bra ut, som attraherar mig både body and mind. Jag tror inte på det där att det enbart är insidan som räknas, tyvärr. Visst måste det finnas egenskaper som gör att jag vill vara tillsammans med personen, att vi kan prata, skratta och vara tysta tillsammans, men snacket om att skönhet kommer inifrån… kanske i den bästa av världar. Men så länge jag inte satt min fot i Nangijala så fortsätter jag att hävda att utseendet är viktigt. I alla fall för mig.

Hur mycket får man säga till?

Nä, jag har inte upplevt moderskapets fröjd/förbannelse och därför får jag tydligen inte ha någon som helst uttalad uppfattning om barnuppfostran. Men det har jag. Fast jag vet inte riktigt var gränsen går. För en tid sedan var jag och handlade på ICA, och där, vid godiset, stod två gullungar i sex sju års åldern och stångade kundvagnen in i en hylla så att varor ramlade ner. Jag sa med min snällaste röst ”Snälla ni, sluta med det”. Då vände sig barnens mamma från plockgodiset och skrek till mig att jag minsann inte skulle uppfostra hennes barn, för säkerhets skull kallade hon mig även´för ”kärringjävel” (skulle tro att hon var typ 5 år yngre än jag) . Jag lackade ur, sa till den ömma modern att hon inte gjorde ett speciellt bra jobb och gick därifrån. Kändes inte lönt att ta den diskussionen… Men gjorde jag fel som sa till? Är det bara föräldrarna som har rätt att lära sina egna barn vad som är rätt och fel? Men vad händer när föräldrarna själva inte verkar ha koll? Ska jag bara ta ett steg tillbaka och gilla läget? Var går gränsen? Om ett barn är på väg att springa ut i gatan så förväntas det att jag ingriper (vilket jag självklart skulle göra, jag är inte ond). Men när familjen Fetto beställer plusmeny på McDonalds till Lill-Fetto, 5 år och Fetto Jr, 7 år… får jag då säga till att barnen behöver näringsriktig mat och motion, inte extrastor läsk och ytterligare en plastleksak? Nej, förmodligen inte, även om barnens liv och hälsa faktiskt är i fara även här, i alla fall på sikt. Hur mycket får man säga till? Får man säga något överhuvud taget?

Jag vill ju va som du, se ut som du, gå som du….NOT!

Jobbade på en av sommarens musikfestivaler, ingen av de stora eller coola, utan snarare en sån där festival där folkligheten mäts i foppatoffel per capita (en väldigt hög siffra). Det var en skrämmande upplevelse i många avseenden, inte bara för att jag fick slita som ett djur eller för att Magnus Uggla marcherade i bakgrunden. Nej, det som skrämde mig var att jag fick en uppenbarelse… Insikten drabbade mig när jag omgavs av alla härliga, underbara foppatoffel-människor som var där… ”Jag är så jävla mycket bättre än er!”

Vad är det som gör att jag tycker att jag är överlägsen alla Svennebananer där ute? Vilken rätt har jag att se ner på alla de som tycker att det är höjden av lycka att tränga in familjen i en husvagn, dra ner till campingen och grilla färdigmarinerad flintastek tillsammans med grannarna i vagnen brevid? Som gör dagsutflykter till Ullared och gillar det? Som tycker att Camilla Läckberg borde få Nobelpris (nu när det är för sent för Astrid Lindgren)? Som handlar illasittande kläder på postorder? Som är upprörda för att Bingo-Lotto är flyttat till kanal 4 plus eller minus? Som dricker en grogg på fredagen och äter kött och pommes frites för att fira att det äntligen är helg? Som tar sig till en musikfestival med taskig line up, för ”musiken spelar ingen roll, man vill ju bara umgås”?

Ni Svennebananer är i majoritet så något rätt måste ni ju ha. Skulle jag vara så mycket bättre än ni? Förmodligen inte, men en sak är säker, jag rör min Baloo-kropp till ett eget beat. Jag vill ju va som…jag.